Funkisveckan 5

Kom på att jag faktiskt har en positiv sak att avsluta veckan med, trots gnäll och oro.
Vi var i parken bakom vårt hus en stund strax innan middagen och var då där ensamma så när som på ett barn till, en pojke som var ca 10 år och hade något knas, sannolikt kromosom sådant men det är ju svårt att säga. Han såg lite annorlunda ut, hade opererat gomspalt och hade väldigt knasiga tänder, dessutom pratade han nästan inte alls. Av leknivån att döma var han som ett mycket yngre barn. Hugo var först lite rädd för honom. Han brydde sig inte så mycket om Hugo, men gick direkt fram till Oscars vagn och började fälla bak suffletten för att kunna titta på honom. Eftersom Oscar är så gnällig just nu hade jag ju lite extra koll, men Oscar blev glad. Han killade Oscar under fötterna och höll försiktigt i händerna. Han lekte tittut bakom suffletten. Och Oscar log och skrattade!
Sedan lekte vi tillsammans allihop en stund, fast mest pojken och Oscar. Oscar satt i sandlådan och pojken killade honom under fötterna, och visade hur man kunde gömma bilar under sand och säga "borta!" och sedan krafsa fram ett litet hål så att lite lite av bilen syntes och detta var tydligen det allra roligaste. Oscar förstod inte riktigt det där med bilarna, men han var som sagt glad åt uppmärksamheten, och det är verkligen inte vem som helst som får godkänt av lille skrot inte. Det gladde mig på så många plan. Dels att Hugo så snabbt accepterade pojken och ville leka med honom, trots att han blivit lite rädd i början. Dels att Oscar blev glad. Dels att den pojken träffade just oss i parken, som inte tog illa upp när han kom fram till vagnen och började fälla bak suffletten, för jag tror att en del skulle tycka att det var jobbigt och påträngande. Men framför allt för att jag plötsligt kunde se Oscar som äldre, och det kändes bra. Självklart kan man ju aldrig veta hur Oscar kommer att bli, men det kändes bara så bra att se en stor annorlunda pojke som så uppenbart var älskad och lycklig, för så som den pojken var blir man inte utan att vara älskad. Och att han var så jäkla kompetent, trots att han knappt kunde prata, så härligt att se!