Så var vi där igen...

Lilleman knasar med andningen och hostar så att han spyr. Suck. Så nu är T med honom på akuten. Fast jag hoppas fortfarande att de får komma hem igen ikväll, han har ju klarat sig så bra nu i höst så han kanske har blivit bättre. Hoppas hoppas!
Så jag får skippa skolan imorgon. Fast nu har vi äntligen bestämt oss för att köra ett vab-schema, så det känns ändå helt okej. Planen är att jag vab:ar om något av barnen är sjuka på en måndag och/eller onsdag och T på tisdag och torsdag, och så turas vi om på fredagar. Det har ju varit så mycket tjafs om vem som ska vara hemma nu den här hösten, så jag tror att det blir bra med schema. Sedan får vi väl byta om jag har viktiga saker i skolan på någon av "mina" dagar, men jag tror och hoppas ändå att vi slipper mycket tjafs. Haha, det är mycket knäppa grejer som man (hm, jag iaf) nog aldrig hade tänkt att man ens skulle behöva prata om och än mindre uppleva. Och som ändå är självklara nu när man väl är där.

Tankar om att gå sönder

Jag har ägnat min "internettid" med att hänga med andra funkismammor på ett diskussionsforum nu på sistone (ja, som ni märker har jag inte spenderat tiden med bloggen iaf) och nu senast kom vi in en del på livskriser och att helt enkelt gå sönder. För det gör man ibland. Kanske inte nödvändigtvis som funkismamma, men av livskriser, vilket det kan vara att bli funkismamma. Jag har för min del genomgått två sedan O föddes. Den första var att långsamt komma till insikt med att O inte var som andra, det var mycket upp och ner och nosande på depressionens svarta hål där. Och den andra var när min pappa dog för ett år sedan, då var det störtdykning ner i hålet. Då gick jag sönder, båda dessa livskriser har gjort så att jag gått sönder inuti helt enkelt. Och detta pratade vi funkismammor alltså om, att ibland känns det bara som att livet är så jävla överjävligt orättvist, och som att en enda människa kan inte bära allt det här. Då går man sönder. Men vi pratade också om att på något sätt komma ut starkare på andra sidan, och jag har också läst en teori om att en kris rensar ut oväsentligheter och skapar utrymme för nytt, i personlighet och sinne då alltså. Och så kan det nog vara, och det är på något sätt en positiv tanke. Men en av funkismammorna uttryckte det som så att först går man sönder och sedan blir man ihopsatt igen och är mycket starkare, och det håller jag nog med om, problemet är bara att man blir, för att fortsätta metaforen, "skev". Man blir helt enkelt inte ihopsatt på riktigt samma sätt som man var innan, och det är där det stora problemet ligger känner jag. Att inte bara gå sönder och bli ihopsatt igen, utan sedan att acceptera att man inte är samma som innan och aldrig kommer att bli det. Riktigt så sorglös som jag var innan kommer jag aldrig att bli igen helt enkelt, och det är också en sorg. Och det tar tid! Ett år har gått sedan störtdykningen i det svarta hålet och jag är inte igenom, jag är inte bekväm med vem jag har blivit ännu. Jag är förvisso inte i hålet längre, men jag kommer alltid att vara närmare kanten än jag var för två år sedan, jag kommer alltid att behöva vara lite mer försiktig med var jag sätter fötterna.
Och med allt detta melodrama sagt vill jag bara förtydliga att O är INTE en kris. Det som var en kris var att behöva ifrågasätta mina instinkter, värderingar och min psykiska hälsa. Fokus är alltså på att JAG födde och JAG märkte och JAG upplevde, INTE på vem O är.

Skola skola skola

Ja, enligt rubriken då... Hur mycket skola som helst och så en sådär lagom dos sjuka barn gör så att jag inte hinner med något annat, särskilt inte blogga. Men nu är det bara en hemtenta kvar på denna del av kursen, så kanske kanske blir det lugnt någon vecka sedan iaf. Barnen är hostiga båda två, men de är relativt pigga och får lov att gå på dagis imorgon så att jag hinner klart med tentan. Idag var de hemma med T båda två, Oscar för att hans dagis var stängt och Hugo för att T ändå var hemma och för att han ändå är hostig. Så att jag kunde vara i skolan hela dagen för vårt avslutningsseminarium med opponering på rapporterna. Jag kom till skolan kl 8 och mötte min grupp för att diskutera lite, och jag var så trött och kände att den här kursen har varit så väldigt jobbig och jag kände att jag inte hade grepp om något. Men allt eftersom dagen gick vidare så blev jag piggare och piggare och kände helt plötsligt att jag verkligen har lärt mig något denna kurs. Det är en väldigt härlig känsla, och annorlunda från tidigare kurser, för tidigare kurser har varit intressanta så klart och visst har jag lärt mig så till vida att jag fått kännedom om saker som tidigare varit relativt okända för mig, men det känns som att jag verkligen åstadkommit något denna kurs och det är faktiskt något av en kick. Det är sådana här dagar som jag kommer ihåg att det faktiskt är sjukt roligt att plugga!