För 2 är sedan...

Om en dryg timme ungefär, kom våran lillskrot till världen. Och vilka två år det har varit. Lilla lilla fina Oscar. Han var inte en lätt liten baby. Så här efteråt känner jag att han inte var mogen att komma ut, han borde ha fått stanna sex månader till i magen, men det gick ju inte förstås. Så han hade en tuff första tid, och då fick ju vi det också. Han klarade inte ljud och var tvungen att ligga i ett tyst mörkt rum med mig för att kunna amma. Han gick inte att trösta när han var ledsen, det hjälpte inte att ha honom i famnen eller sjunga för honom, han kunde bara sova och vara lugn om han var ifred i vagnen. Och han kräktes hela tiden. Min lilla. Jag var förvirrad och ledsen och kände att något var fel, men pendlade mellan att det var fel på honom och att det var fel på mig. När han blivit sex månader var jag övertygad om att Oscar var annorlunda. Då började sedan vår resa för att ta reda på varför, och svaret fick vi inte förrän knappt ett år senare. Deletion 8 p 12-22. Vilket inte gav så mycket svar som vi hoppats eftersom han är ensam i sverige, och genetikern bara visste om ett annat barn med samma, en pojke i holland som var beskriven i en artikel när han bara var sex månader så där fanns inte mycket information att hämta. Det finns inga vuxna diagnosticerade. Så då började en ny resa. Älskade lilla skrot! Som vi längtat efter honom! Och som vi i vår naiva enfald föreställde oss att hans liv skulle bli. Många tankar om hur livet skulle bli har blivit omprövade. Men det är ändå så konstigt, för vi mår bra och framför allt - vår lilla skrot mår bra. Det blev inte det liv vi hade tänkt oss, varken för egen del eller för Oscar eller Hugo, men det är lika bra för det. Vårt liv ändrades den där dagen för två år sedan, vi fick en till liten pojke att älska, och han gör mig till en lite klokare person än den jag var innan, och lite mer ödmjuk, men framför allt fick vi ännu ett litet underverk att glädjas åt och vara stolta över. Så grattis på födelsedagen älskade lilla Oscar!