Ångest

Har ångest över skolan. Har gigantotenta snart, och jag orkar knappt gå upp ur sängen, än mindre plugga. Förstår inte hur det ska gå. Tror att jag har en lite fördröjd sorgereaktion, jag ansträngde mig så att vara 'duktiga flickan' och ta hand om de andra i början. Måste ringa studievägledaren och höra hur vi kan göra, tror att jag behöver vara sjukskriven ett tag egentligen.

Han sitter!

Min duktiga stora pojke kan äntligen sitta!

Snö!

Äntligen snö! Som jag har längtat! Nu är det äntligen jul. Fast jag har jobbat så jag har inte riktigt kunnat njuta av den mer än på morgonen, men Assar var överlycklig på morgonpromenaden. Tänkte ringa till pappa och berätta, han är en av de få som förstod lyckan av en snöglad hund, men det gick ju inte. Jag saknar honom så. Sedan vi var hos prästen har jag inte riktigt lyckats fungera helt, jag är så trött, så trött. Men det är ju inte mycket att göra. Begravning på fredag och jag VILL inte. Jag orkar inte. Kan inte ta avsked, erkänna att han aldrig kommer tillbaka. Ska iaf jobba imorgon igen, det är ganska skönt för då har man inte tid att tänka.

Pepparkaksgubbe

Idag är Oscar pepparkaksgubbe. En dag för sent visserligen, men Hugos dagis firar lucia idag, så det fick bli så. Igår städade vi och tog det lugnt, och idag städar vi det sista så att det blir snyggt igen. Underbart med snö! Hugo fick faktiskt åka pulka till dagis idag, även om det var lite för lite snö för det egentligen. Jag tänkte som så att det kanske inte blir mer snö i år, man vet ju aldrig, så det var lika bra att passa på för pulka måste han ju få åka.

Du är med mig var jag går

En sång av Mikael Wiehe är mitt mantra just nu, den far runt runt i huvudet. Orkar inte skriva hela, men skriver ner den del som far runt mest.

'och stormar kanske tystar oss,
och skuggor kanske slukar oss, och sorger kanske tvingar oss på knä.
Men ingenting i världen
kan lösa våra band.
Du är med mig var jag går,
genom månader och år.
Du är med mig vart jag far,
du är med mig alla dar.
Du är den jag kunde va'

Den heter 'du är den jag kunde va' och är för mig just nu den enda låt som verkligen kan beskriva saknaden. Eftersom jag sjungit så mycket själv är det så många vackra sånger som reducerats till att vara antingen roliga eller tråkiga att sjunga, men denna sång är inget jag skulle valt att sjunga själv så jag tror att det är därför den blir så stark. Samtidigt som den får mig att gråta hjälper den också på något sätt till att hålla mig uppe på fungerande nivå. Mycket underligt egentligen.

Ljuvliga Oscar

Så här söt är han. Min lill-skrot. Som faktiskt snart är en stor dagispojke! På ett sätt är utvecklingsförsening rätt trevligt, för alla perioder varar mycket längre. Med Hugo gick det så fort, men Oscar har varit 6-månaderisch i typ ett är istället för som normala barn som bara är det i typ 2 månader innan de tar nästa utvecklingssteg. Vilket ju kan vara superjobbigt ibland förstås, det är gosigt ibland också. Men förutom att gulla med Oscar har jag idag också köpt en klänning att ha på begravningen. Det känns bra att ha det gjort, så här jag ett bekymmer mindre. Nu ska jag ut och ta en öl med P och M, första 'ut och ta en öl' på lääänge, ska bli kul!

Skolk igen...

Skolkade idag igen, och igår. Jag orkade helt enkelt inte. Vi träffade prästen i tisdags och det slog liksom hål på bubblan jag byggt runt mig där allt är okej. Det är inte okej, min pappa är död. Jag vill egentligen inte ha någon begravning, bara fortsätta leva i mitt vakuum där jag kan låtsas att han lever, han är hemma hos mamma, och allt är okej. När vi var hos prästen blev allt så verkligt igen, att han faktiskt är borta. Det kändes på ett sätt bra att vara där, begravningen kommer att bli fin, men jag fick också en försmak av hur fruktansvärt det kommer att vara att sitta där och på något sätt ta farväl av min pappa. Så jag har varit rätt deppig sedan dess.
Men jag har i alla fall pratat med Oscars dagis och blivit lugnad på alla punkter där, så jag behöver inte oroa mig för det just nu.