Idag...

är jag så trött och deppig och förkyld så jag orkar knappt skriva något. Var på akuten hela dagen med Oscar för att han knasar med andningen. Fick inhalera några gånger och få betapred (kortison), sedan blev syresättningen bättre och vi fick komma hem. Efter ca 6 timmar... och då fick vi ändå träffa läkaren i princip direkt när vi kom in. Självklart matvägrar han igen och bara gråter och gråter. Den onda cirkeln är: gråt=sämre andning=mer gråt=mycket sämre andning osv. Ja, ni fattar. Så in i döden trött på livet idag. Saknar pappa. Är ledsen för att jag grälar på T och att hela situationen tär på oss. Är trött på Oscar eftersom han bara bara vill bli buren, och blir ledsen på mig själv som är så elak och inte sätter mig in i hans situation tillräckligt, det måste ju ändå vara värst för honom. Har ångest för att jag inte orkar med Assar öht, förutom för att skälla på T som inte heller orkar med honom. Är helt enkelt ledsen för att livet inte blir som man har tänkt sig.
Är säker på att det kommer att bli bättre, livet alltså, och håller stenhårt fast vid den tanken, men idag är den svår att hålla kvar.