Livsglädje efterlyses

Tog mig en titt på min gamla (mycket kortlivade) blogg idag, och insåg plötsligt hur skadad jag faktiskt är just nu. Menar nu inte skadad på ett haha jag är heeelt sjuk sätt nu utan faktiskt att jag är skadad i själen. I gamla bloggen skrev jag en del om hur jobbigt allt var med Oscar och så, men det fanns ändå en glädje i botten hela tiden, livsglädje. I den här bloggen lyser den, åtminstone på sistone, med sin frånvaro. Jag såg så tydligt hur mycket av min energi som nu för tiden går åt till att bara fungera, det finns knappt något över för humor och glädje. Och det känns väldigt sorgligt. Det är så mycket sorg och oro nu. Även fast allt egentligen blivit bättre med Oscar så känns det jobbigare och oron ligger och gnager konstant. Fast jag knappt vet vad det egentligen är jag är orolig för. Och pappa, min fina pappa. Som jag knappt har tid att sakna och sörja men vars död ändå påverkar mig så oerhört starkt i allt jag gör och är just nu. Mitt mantra just nu är "jag orkar inte". Jag säger det flera gånger varje dag om olika saker. Det är inte kul att leva så. Jag orkar inte. Men trots allt detta så var det ändå skönt att läsa gamla bloggen, för den som skrev det där, det var jag. Det ÄR jag. Jag som orkade svåra saker och ändå kunde ha glimten i ögat. Så jag VET. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka till den personen, att jag kommer att orka igen, ha glimten i ögat och livsglädje. Inte just nu, men en dag kommer den tillbaka. Glädjen.