Jag gjorde det!

Jag sjöng, jag vågade! Och det gick bra! I lördags var pappas bands årliga konsert, och jag sjöng en låt tillsammans med dem, till pappa, och körade på två andra. Det är något som jag, pappa och bandet pratat om i tio år, och nu äntligen fick vi tummen ur. Och jag tror att pappa någonstans hörde, och att han är stolt. Visst var jag nervös (det var ändå 120 personer i publiken) och visst har jag framfört den bättre vid vissa repetitioner, men jag är ändå nöjd med min prestation - och jag är inte direkt någon som saknar självkritik - så det betyder mycket. Hela kvällen var riktigt lyckad faktiskt, det var roligt att träffa en massa människor som jag annars inte längre träffar nu när pappa är död men som jag ändå umgåtts med en del under åren. Det är ju inte bara pappa som är borta, man förlorar ju även en massa folk runt omkring som han var länken till om man säger så. Så jag är lycklig, det var en lyckad kväll, och att umgås med bandet har gjort mig glad, och jag kommer att fortsätta titta förbi då och då när de repar för det gör mig glad. Dels för att jag vissa låtar kan blunda och se pappa framför mig, men också för att det finns sådan glädje i musiken. Jag har alltid sjungit och nu när jag inte har tid med kör eller så så blir livet lite torftigare, då är det härligt att bara vara där och njuta en stund av musiken. Och de är dessutom grymma!