Jag är grym!

Ja, det är jag faktiskt! Det går så bra i skolan just nu och jag känner mig helt enkelt duktig. Vilket de som känner mig väl kommer att tycka att jag borde göra jämt, men det har jag inte gjort faktiskt, särskilt gällande skolan. Jag kände mig dum, vilket var en väldigt ny känsla eftersom jag alltid har sett mig som mycket (ja, faktiskt, självgod som jag är) smart. Det började nog när jag fick barn. Alla mina vänner pluggade och var inte i närheten av att skaffa barn, och jag blev ensam i den världen. Absolut inte ensam 'på riktigt' eftersom de som sagt pluggade och därmed hade tid att hälsa på mig dagtid och också gjorde det ofta, inte den sortens ensam. Men ensam i den insnöade tillvaro det blir när man får barn. Ensam om att ha något som tar upp så oerhört mycket av ens liv, ens tankevärld, och som inte riktigt kan delas med de som inte har barn annat än korta stunder. Jag kände att jag inte hade något intressant att komma med för dem, och när sedan Oscar kom och krävde så mycket, både tid och energi, så blev jag ännu mer sluten. Jag kände att de alltid hade intressanta saker att diskutera medan jag bara hade mina barn. Jag vet att de inte såg det så, men jag kände mig mindre värd, mindre intressant. Och det är ganska långt ifrån hur jag var innan, jag kände mig liten och dum. Och det har tagit lång tid att komma därifrån faktiskt. Visst har det spelat in att Oscar dels krävt mycket energi för att hålla nöjd och dels att hans diagnos krävt energi att bearbeta, och också att pappa dog, men det är ändå en lång period att må dåligt. Därför är jag så glad nu när det börjar visa sig i skolarbetet att jag inte är dum. I början hade jag mycket prestationsångest och jag hade en helt felaktig bild av vad som krävs för universitetsstudier, jag trodde liksom att man skulle skriva forskningsrapport i princip första dagen och att allt arbete skulle hålla en sådan standard. Nu känner jag istället att jag har koll på hur mycket jag behöver lägga på studierna, och att det faktiskt inte är så mycket, och framför allt att det är lustfyllt nu. Och att sedan få det bekräftat med betygen, att den nivå jag själv tycker mig ligga på är även den där lärarna placerar mig, det stärker verkligen min självkänsla. Jag önskar att pappa kunde se mig, se att jag mår ganska bra. När han dog hade jag ju varit ledsen ganska länge för allt med Oscar och pappas sjukdom, och jag hade dåligt självförtroende gällande studierna. Jag önskar att han kunde fått se att jag tog mig igenom, hittade mig själv igen. Varje tentaresultat jag får vill jag ringa honom, precis som jag gjorde med alla andra provresultat hela mitt liv, och varje ny sak med Oscar vill jag berätta. Och om Hugo också såklart. När han dog så var jag inte den han önskade att jag skulle vara, inte för hans skull, utan den han önskade att jag skulle vara för min skull. Och nu är jag det, den han önskade att jag skulle vara för mig, duktig och stolt över det och med två älskade duktiga barn. Jag önskar att han fått se det.