Tankar om att gå sönder

Jag har ägnat min "internettid" med att hänga med andra funkismammor på ett diskussionsforum nu på sistone (ja, som ni märker har jag inte spenderat tiden med bloggen iaf) och nu senast kom vi in en del på livskriser och att helt enkelt gå sönder. För det gör man ibland. Kanske inte nödvändigtvis som funkismamma, men av livskriser, vilket det kan vara att bli funkismamma. Jag har för min del genomgått två sedan O föddes. Den första var att långsamt komma till insikt med att O inte var som andra, det var mycket upp och ner och nosande på depressionens svarta hål där. Och den andra var när min pappa dog för ett år sedan, då var det störtdykning ner i hålet. Då gick jag sönder, båda dessa livskriser har gjort så att jag gått sönder inuti helt enkelt. Och detta pratade vi funkismammor alltså om, att ibland känns det bara som att livet är så jävla överjävligt orättvist, och som att en enda människa kan inte bära allt det här. Då går man sönder. Men vi pratade också om att på något sätt komma ut starkare på andra sidan, och jag har också läst en teori om att en kris rensar ut oväsentligheter och skapar utrymme för nytt, i personlighet och sinne då alltså. Och så kan det nog vara, och det är på något sätt en positiv tanke. Men en av funkismammorna uttryckte det som så att först går man sönder och sedan blir man ihopsatt igen och är mycket starkare, och det håller jag nog med om, problemet är bara att man blir, för att fortsätta metaforen, "skev". Man blir helt enkelt inte ihopsatt på riktigt samma sätt som man var innan, och det är där det stora problemet ligger känner jag. Att inte bara gå sönder och bli ihopsatt igen, utan sedan att acceptera att man inte är samma som innan och aldrig kommer att bli det. Riktigt så sorglös som jag var innan kommer jag aldrig att bli igen helt enkelt, och det är också en sorg. Och det tar tid! Ett år har gått sedan störtdykningen i det svarta hålet och jag är inte igenom, jag är inte bekväm med vem jag har blivit ännu. Jag är förvisso inte i hålet längre, men jag kommer alltid att vara närmare kanten än jag var för två år sedan, jag kommer alltid att behöva vara lite mer försiktig med var jag sätter fötterna.
Och med allt detta melodrama sagt vill jag bara förtydliga att O är INTE en kris. Det som var en kris var att behöva ifrågasätta mina instinkter, värderingar och min psykiska hälsa. Fokus är alltså på att JAG födde och JAG märkte och JAG upplevde, INTE på vem O är.