Du är med mig var jag går

En sång av Mikael Wiehe är mitt mantra just nu, den far runt runt i huvudet. Orkar inte skriva hela, men skriver ner den del som far runt mest.

'och stormar kanske tystar oss,
och skuggor kanske slukar oss, och sorger kanske tvingar oss på knä.
Men ingenting i världen
kan lösa våra band.
Du är med mig var jag går,
genom månader och år.
Du är med mig vart jag far,
du är med mig alla dar.
Du är den jag kunde va'

Den heter 'du är den jag kunde va' och är för mig just nu den enda låt som verkligen kan beskriva saknaden. Eftersom jag sjungit så mycket själv är det så många vackra sånger som reducerats till att vara antingen roliga eller tråkiga att sjunga, men denna sång är inget jag skulle valt att sjunga själv så jag tror att det är därför den blir så stark. Samtidigt som den får mig att gråta hjälper den också på något sätt till att hålla mig uppe på fungerande nivå. Mycket underligt egentligen.